Höstens melankoliska skönhet

En poetisk berättelse om fallskärmshoppning, meditation och Bertil Malmberg – parkernas och månens poet

Postat den 10 oktober 2021 Ι Av Per Winjestam

Om det inte vore för Gunnar Ekelöf hade jag antagligen inte känt till Bertil Malmberg som poet. Av en tillfällighet råkade jag läsa Gunnar Ekelöfs inträdestal till Svenska Akademin 1958 där han, i sedvanlig ordning, höll ett hyllningstal till sin företrädare till stol nummer 18: Bertil Malmberg. Jag kände vagt till Bertil Malmberg som författare till den fina barndomsskildringen Åke och hans värld (1924) som för övrigt blev filmatiserad 1984, men i övrigt ingenting. Det som särskilt väckte min nyfikenhet var en kort och förtätad dikt om fallskärmshoppning som Ekelöf refererade till ur Bertil Malmbergs diktsamling Under månens fallande båge (1947):

Lös din fallskärm.
Planet bär dig inte mer.
Kasta dig handlöst ut
i det mörka djupa.
Fråga ej var till sist din fot får landa.
– Giv dig åt fallandets frid
Och frukta inte.

Eftersom jag i min ungdom hade ambitionen att bli fallskärmshoppare och lyckades med bedriften att under en dag genomföra två fallskärmshoppningar – utan ledsagare – vet jag något om att slänga sig rakt ut från ett flygplan på åttahundra meters höjd i hög hasighet och den dödsångest detta i praktiken medför. Jag var fullständigt skräckslagen. Mannen som stod efter mig på tur i flygplanet blev alldeles kritvit i ansiktet och började skrika efter mamma. Så han lyckades inte genomföra sitt fallskärmshopp. Men det gjorde jag. Med tanke på att jag därefter ägnade betydligt mer tid åt teater, självutveckling och andliga processer insåg jag att denna erfarenhet med fallskärmshoppningen också hade en andlig dimension.

För mig fick Bertil Malmbergs dikt en andlig innebörd som är förknippad med begreppet överlämnande. Det jag egentligen syftar på är det engelska ordet ’surrender’ (som inte brukar översättas till svenska) och som ur en andlig aspekt innebär att släppa taget och fullständigt överlämna sig åt mysteriet. Man måste helt enkelt övervinna rädslans förlamande bojor och konventionernas bunkermentalitet för att till sist kunna transcendera in i det expansiva nuet. Ibland måste vi riskera allt för att överhuvudtaget komma vidare. Det här språnget är helt avgörande – och definitivt – för att kunna gå ännu djupare in i sin andliga utveckling. Dikten ger tröst i så mån att Malmberg pekar på fallandets frid och att vara i tillit fastän det inte finns någonting att hålla sig i när man faller.

För mig handlar mötet med Bertil Malmberg om att stiga in i det melankoliska landskap som han via sin diktning öppnar upp för läsaren; kylslagna höstnätter, parkernas dis, fontänernas fladdrande hår, popplarnas skymningsfacklor, trädens kala grenar, tysta brunnar, bortflyende dagrar, månsken, skuggor. Det är förgängligheten och dödens allestädes närvaro som ger livet mening. Att vistas i Malmbergs melankoliska landskap är ett själsligt tillstånd där livet förvandlas till dikt – höstens melankoliska skönhet som är ett tillstånd att njuta av. Det är den stora medkänslan med allt levande. Allt är tillfälligt. Allt skall dö.

Det här finns också närvarande i följande strofer av Bertil Malmberg ur diktsamlingen Illusionernas träd (1932):

Och när jag sakta träder genom grinden
Och stannar vid den lövomspunna bänken,
Känner jag plötsligt svävande mot kinden
Ur bleka töckendok de första stänken.
Och regnet börjar sorla över staden,
Och parkens dammar vattra sig och mulna,
Och droppar dugga från de tunga bladen,
De ännu grönskande och de som gulna.

Och ur diktsamlingen Under månens fallande båge (1947):

O rosor för en dag
o mångfald växling stormvind vandringsstjärnor
fiskrika hav
mångator
glitternät
o flyktigheter:
med er vill jag lyftas med er vill jag färdas
genom knoppning och blomning och död.

Här finns en vemodig längtan tillbaka till något som har varit, men som nu är borta för alltid och som genomsyrar Malmbergs diktning. Det berör mig. Det tar mig också tillbaka in i vår samtid. En tid som i många stycken präglas av snabba förändringar som innebär stort lidande för många människor.
Jag tänker på de namnlösa jag möter under mina promenader på stadens gator, parker och torg. Nedanstående rader kom till mig för inte så länge sedan. Formen är inspirerad av poeterna George Trakl och Bruno K. Öijer, men känslan färgas av Bertil Malmbergs diktning:

Det är den ständigt ensamme unge mannen
som förlorad i ytterligare en av alla dessa sömnlösa fullmånenätter
målar SORG med stora svarta bokstäver på husfasader, portar och bortglömda elskåp.
Det är kölapparna som fladdrar likt höstlöv i vinden
nedanför uteliggarna som mitt på dagen sover på bänkarna framför stadsbiblioteket.
Det är deras nedpissade pappskivor, skräpet från deras barndom
och högarna med sönderlästa serietidningar som en gång betydde allt.
Det är det tysta skriket från en gråspräcklig nattfjäril vars vingar fastnar och smälter ner i strålkastarljuset från ambulansen som ännu en gång kommer för sent.
Det är den prydlige och okramade medelålders mannen som försöker hålla stilen
samtidigt som han plockar tomburkar inne i spårvagnen,
burkar som han därefter lägger i en svårt nött plastpåse från Intersport.
Han ler hela tiden, flackar med blicken och
har färgat, välkammat hår.
Det är skymningen som faller över gatorna och gränderna
över alléerna och parkerna.
Det är staden som inväntar nattens drottning, månens tjänarinna, med de gnistrande svarta ögonen och de tunna bleka händerna.
Hon kommer för att kasta ut en tunn tråd av det vackraste silver
Ett silver som kommer att väva sig in i de djupaste och mest oåtkomliga drömmar.

ETT SILVER TILL ER SOM INTE HAR NÅGOT NAMN
​NI NAMNLÖSA
NI ÄR VARKEN GLÖMDA ELLER OSEDDA
ERA NAMN KOMMER ATT FALLA SOM STJÄRNOR INNESLUTNA I NATTENS MÖRKASTE REGN STILLA
STILLA ÖVER ÄLVEN …