Allt är nytt under solen

En poetisk berättelse om girighet, buddhism och medkänsla med allt levande i Erik Blombergs diktning

Postat den 9 februari 2022 Ι Av Per Winjestam

Det är något med Erik Blombergs diktning som fångar mitt intresse. Kanske handlar det om det porlande vattnet och jordens bärande kraft som får mig att känna mig trygg. Ett universum där jorden är en plats att vila på. Och samtidigt ett vingspann som sträcker sig vida över horisonten med en skarp örnblick som inte väjer för något. Min tolkning är att hans poesi ofta befinner sig någonstans i skärningspunkten mellan det andliga, det estetiska och det världsliga. Vilket osökt för tankarna till en central tes inom den österländska filosofin, det sanna, det goda och det sköna (på sanskrit Satyam Shivam Sundaram).

Med en stabil borgerlig bakgrund kom Erik Blomberg att bli vänsterpolitiskt engagerad och tog tydligt ställning för de utsatta. Han skrev bland annat en dikt om skotten i Ådalen. Men frågan är om hans sanna, poetiska engagemang stannar där? Jag tror inte det. Hans engagemang gick bortom dogmer, revolutionära doktriner och plakatkonst. Min upplevelse av honom är snarare en andlig sökare med så väl kristna som taoistiska och buddhistiska referenser, en klassicistiskt skolad humanist som var holistiskt orienterad i sin livshållning. Samtidigt motsatte han sig ständigt sin samtids girighet och var kritisk till modernismen. Vilket inte hindrade honom att hålla Elmer Diktonius och Gunnar Ekelöf (som båda räknas som modernisms förgrundsgestalter i Finland respektive Sverige) högt.

Redan i debuten Ensamhetens sånger (1918) började han formulera sitt engagemang i det mellanmänskliga och relationella. Följande rader är hämtade ur dikten Tvenne röster:

Jag är själva dikten.
Min puls är själva dikten,
mitt blod är diktens blod.
Så är det mitt och allas,
mitt ord är sagt av alla,
och hjärtat, som jag lyfter
vid tunga, röda fjättrar,
är livets eget hjärta.

Erik Blomberg var även en duktig konstvetare och har skrivit många böcker om konst, bland annat om sina favoriter Ernst Josephsson och Rembrandt. Men poesin stod honom närmast hjärtat. Han brann för att introducera spännande poesi från hela världen till exempel äldre kinesisk poesi. Blomberg är också känd som en duktig översättare och har introducerat många poeter till svenska. Han anses bland annat vara en av Sveriges främsta Hölderlin-uttolkare (Friedrich Hölderlin, en av Tysklands främsta poeter).

Blomberg tillhörde krigsgenerationen och var verksam under både första och andra världskriget, vilket kom att prägla hans diktning. Vad gör kriget med människan? Vad innebär det fruktade krigstillståndet när vi reduceras till ett svartvitt tänkande och demoniserar fienden? Vart tar mänskligheten vägen? Blomberg ägnade mycket tid åt att försöka analysera och förstå ”krigets virus” dess orsak och verkan. Ur ett psykologiskt perspektiv kan man givetvis peka på rädsla, girighet och hat. Rädslan urholkar själen. Girigheten är alla lasters moder. Hatet förgiftar. När vi människor är rädda ligger hatet runt hörnet och det ligger nära till hands att utmåla den Andre som ond, trappa upp konflikten och tappa alla proportioner. Dessa tankegångar kan appliceras på vår samtids militära upptrappning och begynnande krigshot i vår absoluta närhet. I kölvattnen av pandemin försvagas och destabiliseras demokratiska stater, ekonomin urholkas och civilisationen såsom vi känner den skakar i sina grundvalar. Behovet att säkra materiella tillgångar får ny relevans. Det händer nu. Det hände då. I den avslutande dikten Vi har förrått solen ur diktsamlingen Öppna er, ögon (1962) skriver Blomberg:

Solen gav oss sitt ljus att lysa för alla,
Vi lät de svaga försmäkta i mörker och falla.

Solen gav oss sitt guld att ägas av alla,
Ej till att låsas i kistor och valv av de hårda och kalla.

Solen gav oss sin värme – i strålar som överflöda –
ej till att skövla vår jord och allt vad den skänkt oss föröda.

Solen gav oss sin kraft – att skapa och föda,
Solen gav oss vårt liv, men ej till att döda.

Vi har förrått solen.

Blombergs diktning visar att vägen till sann lycka går genom sorg och smärta. Under svärtan finns lagrar som pekar framåt mot ett större ljus och som han redan i sin ungdom hade fått korn på. Blomberg menar att om man transcenderar sin egen sorg så är man i medkänsla med allt. Något som märks i hans dikt Din egen sorg ur diktsamlingen Människan och guden (1919):

Din egen sorg är endast sorgens skugga,
den stora sorgen som är allas hem.
Så glöm din gråt, då molnens tårar dugga,
Och lyft din hand och sök att fånga dem.
Bär denna skål till ett förtorkat träd,
Och du skall höra, hur dess sjuka lunga
på nytt skall fyllas av en ljus och späd
musik, där leenden och tårar sjunga.
Bär denna skål till en förtorkad mun
och du skall höra från dess hårda läppar
ett tacksamt sus likt sorlet från en brunn,
likt frigjord sång från lösta klockors kläppar.

Ju mer jag läser av Blomberg desto mer framträder girigheten som det mänskliga predikamentet för lidandet. Han återkommer ständigt till lidandets orsak och verkan, och pekar på de orättvisor som uppstår när begäret får härja fritt utan begränsningar. Vilket ger resonans i Buddhas grundteser, de fyra ädla sanningarna. Blomberg är i djup medkänsla med allt levande och relaterar till jorden som en levande organism, en helhet, vilket han lyfter i en av sina mer kända diktsamlingar Jorden (1920) med formuleringar som moder jord, solens gudinna, jorden sjunger, vattnets dunkla blod som rusar fram i dina ådrors flod, när morgonen öppnar sitt öga, är jorden så sällsamt ny, hon liknar en blomma i solen, en glittrande blomstersky. Det slår mig när jag läser Blombergs dikter att det verkar som att han landar i någon sorts buddhism. Följande rader i dikten Allt är nytt under solen i diktsamlingen Öppna er, ögon (1962) (med referens till det bibliska uttrycket ”Ingenting är nytt under solen” ur Predikaren 1:9) har en otvivelaktig buddistisk livskänsla och livshållning med betoning på nuets skönhet, förgänglighet och återfödelse:

Allt är nytt under solen,
varje morgon är ny,
ny är var vindil på havet
Och varje sky.

Ny är var dag som födes,
nytt är vart liv som dör,
allt som ditt öga skådar,
allt som ditt öra hör.

Hör du hur världen brusar? –
Lyss du i aftonron,
när dig ej samma stämma,
hör du en annan ton.

Intet förblir och varar,
allt som är till förgår
tider och ting och lagar
växlar som vinter och vår.

Fågeln skall falla från grenen,
dö skall din egen kropp,
vattnet skall stelna i floden,
stanna ditt blodomlopp.

Vissna skall blomman på ängen,
Gräset som spirar bli hö.
Allt som lever på jorden
födes det blott för att dö? –

Fjäriln skall stig ur puppan,
fruktan skall sprängas av frö.
Allting som lever på jorden
Föddes ej blott till att dö.

Allting blir nytt under solen,
allting som synes dött
ligger blott sänkt i dvala
för att på nytt bli fött.

Frukta ej livet, ej döden,
snart är ditt stoft förbytt,
snart skall du flyga med vinden
för att födas på nytt.

​Allt detta försätter mig i ett tillstånd av omedelbar livssmärta och sorg samtidigt som jag överväldigas av en djup glädje och tacksamhet över livet och den lycka i nuet som endast den djupa andliga erfarenheten skänker. Med inspiration av Blombergs oförskräckta hållning inför döden uppstod denna dikt:

Under gatlyktorna faller ett svart och runt liksom glänsande regn.
Bilar stannar för gråspräckliga katter med stora reflekterande ögon.
Det är så tyst nu och fåglarna sover tätt intill varandra i runda lövlösa trädkronor.
Nedanför träden ligger bruna blad som trampats ner i den våta asfalten.
Det är tyst nu och det enda som hörs är ljudet från viskande, svävande drömmar.
Har dessa drömmar någon färg? Jag stäcker ut min hand och känner lite försiktigt på den tomma
luften. Handen blir ljust lila och avger ett svagt vibrerande sken. Den lyser som en lampa i mörkret.
I valvets dunkel under en vägbro sitter en liten hålögd pojke med ett blekt ljusgrönt ansikte.
Han rör huvudet fram och tillbaka, blundar och sjunger:

LÅTOM OSS FALLA IN I DÖDENS VARMA LJUS
LÅTOM OSS TILLSAMMANS SJUNKA IN I DET VARMA KISTLÖSA, KROPPSLÖSA OCH VIRVLANDE STILLA
RUM SOM ÄR DÖDEN
LÅTOM OSS FALLA IN I DÖDENS VARMA LJUS

O VARMA KALKSTENSKÄLLA MED STOFTET AV FÖR LÄNGE SEDAN DRUNKNADE FJÄRILARS VINGAR,
VINGAR UPPLÖSTA I FÖRSVUNNA BLOMMORS DOFTER OCH FÄRGER

Han fortsätter att sjunga:

DET ÄR EN SVART DAG FÖLJD AV EN SVART NATT
GRÅTT ÄR DET NÄT AV SORG SOM FALLER SOM ASKA ÖVER MIG
MINA ÖGON SKJUTER INTE LÄNGRE NÅGRA PILAR AV LÄNGTAN
UTAN VILAR STILLA PÅ EN MANTEL AV SKUGGOR SAMTIDIGT SOM
SJOK EFTER SJOK AV SMÄRTA FALLER PÅ DEN EVIGA TIDENS GOLV AV DÖD

Han reser sig sakta upp och fortsätter sjunga:

JUST DEN HÄR MORGONEN GÅR DET INTE LÄNGRE ATT HEJDA DET LYSANDE MÖRKER
SOM BRYTER FRAM INOM MIG, GENOM MIG, FRAMFÖR MIG
UNIVERSUMS HJÄRTA VILAR I HAVETS MJUKA HÄNDER
JAG ÄR ETT MED DET SPIRANDE GRYNINGSLJUSET ETT MED DEN GNISTRANDE DAGGEN
JUST DEN HÄR MORGONEN
ALLTID NY

Poesins tröstande ord i pandemin 

​Postat den 16 december 2020 Ι Av Per Winjestam

Behovet av tröst under pandemin kan inte underskattas. Lidandet är stort. Det är då vi kan söka oss till de sköna konsterna för att få stöd och hopp. Redan under antiken ansågs poesin vara den vackraste och högsta konstformen av alla, den konstform som kanske stod det gudomliga närmast – poeten med örat mot gudavärlden som i klarsyn kunde möta livets alla delar. Jag föreställer mig att det var och är så här:

Poeterna är människor som överlämnar sig själva till de ord som leder in i det ordlösa. In till den tystnad som öppnar sig likt ett bomullsmjukt snöfall under en ensam lykta vid vägens slut, alldeles innan den stora skogen tar vid. Därefter är de redo för en lång och mödosam resa ner och in i jorden, till det fruktade dödsriket Hades. På stranden till den svarta floden Styx väntar färjkarlen Charon med bortvänt, ansiktslöst huvud intill sin långsmala båt. Oroligt, fram och tillbaka på stranden, springer den trehövdade helveteshunden Kerberos med gapande käftar och stumma skall. Plötsligt gör Charon ett tecknen och poeterna vet att nu …

Färden fortsätter över floden och vidare ännu längre in i mörkret.

På Styx andra strand väntar vidsträckta melankoliska ängar med små genomskinliga blommor som skimrar likt sjunkande mareld i ett bottenlöst hav under höstens kallaste natt. Någonstans bland dessa blommor går det att finna det tomma, svarta skalet av en vilsegången fullmåne som förlorat allt, sitt strålande silver och hela sin gudomliga kraft.

Över fälten färdas de sedan vidare in i ett framväxande skugglandskap med kokande varmvattenkällor och floder med eldröd, trögflytande lava. Överallt svävar en dimma av giftiga ångor. Där finns också en hel värld av rastlösa själar med diffusa, konturlösa gestalter som hasar sig fram och sträcker sig efter brinnande facklor. Facklor som om och om igen släcks av kalla, hastigt förbiilande vindar. Till slut, efter stora vedermödor, kanske någon lyckas få fatt i en gnista av liv, en glimt av hopp eller återskenet av en för länge sedan slocknad underjordisk stjärna.

Därefter uppstigningen med den långa vandringen tillbaka hem och sedan långsamt in i ljuset igen.

En återvändare har skrivit, jag minns inte hans namn men orden har stannat kvar: ”I mörkret ett lysande mörker som ljuset inte fattar.”

Poeten Claes Andersson har också varit där och uttrycker följande i diktsamlingen Under (1984):

”Förtvivlan är ett alltför stort ord, men jag vet inte … Ty sorgen är
obotlig, den går aldrig över
Därav dess styrka, dess bördighet
för det som ännu inte förstörts inne i oss
Den som inte har sorgen har intet
Den som inte har sorgen kan ta sig till
med vad som helst! Med vem som helst!
Den som inte har sorgen har aldrig förlorat
någonting, aldrig ägt någonting
smärtan och försoningen finns inte hos den
som aldrig haft sorgen Och dikten
växer bara ur sorgen, ur den sorg som beretts ett rum i glädjens hjuls nav
och där klarnat till blick och förståelse ”

Pandemin må sätta allt ur spel. Men det finns hopp. Och glöm inte bort att inuti det kalla decemberregnet sjunger fåglarna. Lyssna stilla och länge, det går att höra dem. Deras små vibrerande hjärtan har en obeskrivbar räckvidd och de sjunger alltid för den kommande våren och sommaren. Oförtrutet. Så sluta aldrig lyssna. Sluta aldrig se. Skönheten är alltid runt hörnet och närmare än vi tror.

Grundning – att vara förankrad i jorden

Att vara i balans med livet genom att vara i kroppen

Postat den 10 mars 2014 Ι Av Eva-Lotta Sandberg och Per Winjestam

Vad är egentligen grundning? Vad innebär det vara grundad? De flesta har säkert vid något tillfälle stött på begreppet grundning, men utan vidare förklaring och utanför sitt sammanhang finns risk att man lämnas med en något grumlig eller diffus definition på vad det egentligen innebär. Om man googlar ordet grundning får man upp länkar till bland annat puts och murbruk och hur man går tillväga för att bygga hus, vilket inte är en helt fel liknelse eftersom huset som symbol (ur ett psykodynamiskt perspektiv) ofta står för kroppen; det vill säga att drömma om hus kan vara en bearbetning av upplevelser kring den egna kroppen. Men en kanske ännu bättre liknelse är trädet som med sina djupa rötter i jorden står stadigt för väder och vind, en liknelse som en av förgrundsgestalterna till begreppet grundning, Alexander Lowen, använder sig av.