Kärlekens mystiska väsen
Om essenskontakt, passion och vardagsromantik i svensk poesi:
Johan Henric Kellgren, Karin Lyberg och Sven Alfons
Postat den 11 februari 2024 Ι Av Per Winjestam
Det var på sportlovet. Jag var femton år och skulle för första gången göra en längre tågresa på egen hand. Jag skulle besöka min farmor som bodde i en liten småstad i Mellansverige. Det var riktigt kallt och mycket snö. Jag var full av förväntan och kände mig en aning nervös. När jag väl kom fram tilltog den inre rastlösheten. Jag började känna mig febrig och anade att något stort var gång. Jag sov ingenting på hela natten. Vissheten om att något skulle hända blev bara starkare och starkare.
Morgonen därpå befann jag mig fortfarande i detta märkliga tillstånd. Jag förstod ingenting. På kvällen skulle jag gå på bio och se en matinéfilm Herbie i Monte Carlo (1977). Det var en gnistrande vacker vinterkväll. Utanför biografen myllrade det av uppspelta ungdomar som skulle se filmen. Biosalongen var fullsatt. Jag hittade min plats och sjönk ner i den sköna biofåtöljen. Filmen började. Men det var inte filmen som upptog min uppmärksamhet. Det var något annat. Spänningen ökade och febern tilltog. Jag förstod fortfarande inte vad det var. Plötsligt kände jag en intensiv, brännande hetta, ja, det var nästan som en eld i nacken. Då insåg jag att det var någon bakom mig som tittade på mig och liksom såg rakt igenom mig. Jag blev rädd och vågade inte vända mig om. ”Vad är det som händer?” tänkte jag samtidigt som en stor våg av glädje sköljde över mig och genom hela min kropp. I biomörkret kunde jag förnimma ett par mörka ögon som flödade av ljus, energi och kärlek. Det var en flicka i min egen ålder. Tiden stannade. Jag gick in i ett chockartat tillstånd. Så starkt var det.
När filmen var slut och ljuset tändes vände jag mig om. Jag fick syn på henne och våra blickar möttes. Jag vet inte hur länge vi blev stående så, men till slut stapplade jag ut ur biosalongen. Hon försvann i vimlet. Den starka energin fortsatte att vibrera i kroppen och själen. Jag var alldeles omtöcknad. Det var först när jag kom ut i foajén som jag vågade vända mig om. Alla hade bråttom och skulle ut. Det blev trängsel. Jag minns att belysningen var så där gulaktig och dunkel som den brukar vara på riktigt gamla biografer. Så fick jag syn på henne igen. Hon stod helt stilla i ett hörn och såg mig djupt in i ögonen. Jag mötte hennes blick och det var verkligen som att ’himlens alla portar öppnade sig’, som någon så vackert beskrivit det. Den starka, strömmande energin gick som en våg genom luften, fram och tillbaka mellan oss. Tiden stannade. Allt annat försvann. Jag såg bara henne. Det var en stor, varm själ som log och omfamnade mig med sitt väsen. Den böljande vågen av kärlek var så stark att den nästan golvade mig. Hon tog några steg fram mot mig. Hon kom närmare. Ville ha kontakt. Men jag blev rädd och sprang därifrån. Jag var ju bara femton år.
Det var länge sedan. Men jag minns det där mötet. Idag vet jag mer om själars möten. Genom många års erfarenhet av meditation och djupa tillstånd av meditation vet jag att själar kan färdas genom eoner av tid för att mötas igen. Fenomenet brukar beskrivas som essenskontakt; två själar som möts i djup andlig förening. Eller uttryckt på ett annat sätt, det där nästan magiska som uppstår när två människor oförklarligt känner en djup samhörighet vid första ögonkastet. De bara vet. Essenskontakt är en väg till Självet; att komma hem till sig själv. Kärleken vilar i sig själv och är inget man äger. Det är en gåva när dess mystiska väsen uppenbarar sig och blir manifest i nuet, vilket osökt för tankarna till poeten Johan Henric Kellgrens klassiska strofer ur dikten ”Den nya skapelsen eller inbillningens värld” (1789):
Du, som av Skönhet och Behagen
en ren och himmelsk urbild ger,
jag såg dig – och från denna dagen
jag endast dig i världen ser.
Död låg naturen för mitt öga,
djupt låg hon för min känsla död –
kom så en fläkt ifrån det höga,
och ljus och liv i världen böd.
Och ljuset kom, och livet tändes,
en själ i stela massan flöt;
allt tog ett anletsdrag, som kändes,
en röst, som till mitt hjärta bröt.
/…/
Ej nog – du själva fasan gläder,
du fyller avgrunder med ljus;
du öknarna i blomster kläder
och tjusar i ruiners grus.
/…/
Jag gick att Visdomsdjupet spörja;
din tanka rev mig ur dess famn.
Jag gick att Hjältars kväden börja;
men cittran lärde blott ditt namn.
Jag ville ärans höjder hinna
men bortvek i det fjät du gick.
Jag ville lyckans skatter finna
och fann dem alla i din blick.
Kellgren var inte bara romantikens förelöpare (i Sverige) utan en framstående poet, skald, publicist, informator, satiriker, dramatiker och författare som förde samman upplysningen, individualismen och den fria kärleken i sin diktning. Tillsammans med Carl Peter Lenngren startade han den radikala tidningen Stockholms-Posten där han skrev flammande spalter och gick till storms för sin sak, bland annat som ivrig vapendragare för Voltaire. Dessutom stod han nära kungen, Gustav III. Teaterkungen. Tillsammans med kungen skrev han libretton till flera operor (Gustav Wasa, Drottning Kristina, Karl Gustav och Ebba Brahe). Därtill var Kellgren Sveriges första teaterkritiker och utsågs till kunglig bibliotekarie. Så det var kanske inte särskilt förvånande att han valdes in – av kungen själv – som en av de tretton ledamöterna när Svenska Akademin grundades 1786, och sedermera blev dess första direktör. Listan kan göras lång. Konstateras kan dock att Kellgren hade många strängar på sin lyra och inte bara var en kulturprofil utan en centralgestalt, en pionjär, som satte sin prägel på kulturen i det gustavianska Sverige under 1700-talet. Det jag här tar fasta på är att han skrev en vidunderlig dikt om kärlek och kärlekens väsen som berör mig än idag, tvåhundratrettiofem år senare.
En kanhända mindre känd poet än Kellgren är Karin Lyberg (1907–2000). Hon var sannolikt också mindre känd än sin son, Lasse Hallström, som bland annat regisserat filmerna Mitt liv som hund (1984), Gilbert Grape (1993), Ciderhusreglerna (1999) samt Chocolat (2000). Tyvärr har Lyberg inte skrivit så mycket, endast fyra diktsamlingar. Jag vet inte varför. Kanske blev hon tvungen att ta hand om familjen? Eller var det något annat? Oavsett vad, så är det synd. Poeten Gunnar Ekelöf skrev följande omdöme om hennes diktsamling Statyernas leende (1947) i BLM: ”Det finns i Karin Lybergs diktsamling inte en dikt som inte är smakfull … Karin Lyberg är en formellt kräsen författarinna som väljer och vrakar.” Språket är upproriskt och vibrerar av lust och intensitet. Livet är här. Nu. Samtidigt finns det något smärtsamt, vemodigt och passionerat över längtan till den älskade som hon sinnligt beskriver i dikten ”Den dagen den natten” ur diktsamlingen Spegelvänd (1953):
Den dagen den natten
när det onda trädet vissnat
när nålarna sover
och saknaden
när jag kastat besvikelsen
när jag slängt melankolins spegel
och går ifrån alla nycklar
den dagen den natten
när slagregnen faller
och mitt hus står i lågor
den dagen den natten
kommer jag till dig.
Smärta och saknad är återkommande teman i hennes diktning. Ofta på ett nästan plågsamt sätt. Det finns en påtaglig kärlekstörst och frihetslängtan som skymtar fram mellan raderna, och som också för tankarna till en kvinna som vill kasta av sig konvenansens bojor. Det är den förtärande passionens eld som hon gestaltar. Ibland märks också erotiska undertoner som i dikten ”Sommarsvit” ur diktsamlingen Spegelvänd (1953):
I dag bär sommarvinden dina rörelser
din röst, ditt tonfall
solens värme är din hand som slöt sig
fast kring min.
Upprört slår vågorna mot stranden
ljusa gardiner fladdrar genom öppna fönster
sträcker sig i oro, faller, lyfter sig igen.
En svala flyger skriande av saknad rakt genom hjärtat –
Även poeten Sven Alfons (1918–1996) produktion är förhållandevis liten. Förutom poet var han även bildkonstnär, konsthistoriker och konstkritiker. Som bildkonstnär är han representerad av bland annat Moderna museet, Malmö museum, Norrköpings konstmuseum. Han gav endast ut fyra diktsamlingar under sin livstid: Ensamhets himmelshuva (1942), Sommaren och döden (1943), Backspegeln mot gryningen (1949) och Ängelens bild (1961). Han räknas till en av de poeter som bildade skola under 1940-talet (förtitalisterna) men var ändå något av en outsider. Tongivande förtitalister var Verner Aspenström, Erik Lindegren, Karl Vennberg och Ragnar Thoursie.
Centralt i Alfons diktning är kärleken och döden. Det finns en slags växelverkan mellan kärleken och döden. Utan kärlek inget liv. Vilket kanhända inte är förvånande eftersom han anses vara en av de främsta poeterna bland de mer traditionellt romantiska poeterna under sin samtid; en strömning som löpte parallellt med modernismen. Det är vardagssysslor som städning, mata fåglarna, blommor på bordet och fysisk beröring som här blir något större. Samspelet mellan naturen och känslorna förstärker den sensuella närvaron. En vila i tvåsamheten. En vardagslycka som förmedlar en slags förundran över kärlekens väsen och en stark underliggande passion. Eller med andra ord, den nordiska sommarens sensuella beröring.
I debuten Ensamhets himmelshuva (1942) har de enskilda dikterna ingen titel. Att den är skriven mitt under andra världskriget gör att livsnärvaron accentueras. Intensiteten i livet och kärleken och döden blir starkare, något dessa rader från samma diktsamling visar:
Vi har skurat här inne
i kväll. Vi har satt
liljekonvaljer i fönstret.
Fåglar därutanför äta
frön ur handen.
Underligt är att älska den flyende tiden,
vara mer än sig själv,
röra det fina mönstret
på kinden
av aftonsolsbranden.
Underligt är att hålla
fingerspetsarna
mot dina ådror på armen,
följa din bråda puls
i långa minuter,
luta sig långt ut över
fönsterkarmen,
när aftonvinden
skakar hårt ibland våra
fönsterrutor.
Även följande strofer ur en annan dikt i samma diktsamling Ensamhets himmelshuva (1942) vittnar om hans förmåga att gestalta kärlek genom naturen. Föreningen mellan luft- och jordelementet kan ses som en metafor för sammansmältningen mellan mannen, kvinnan och naturen:
Jag har sett vindens hjärta
och förnummit pulsens gåta.
Jag har varit där blåsten
sig själv börjar –
Och vindens hjärta
Var ett löv som multnat
Och blott med fina nerver
Ännu levde –
Silande i nätet
Sin egen födelse –
Och lövet låg på evighetens panna
och pulsen hördes i min egen tinning.
Jag har sett vindens hjärta
där jag mig själv miste –
Vilket kan tolkas som att mötet, i den stora kärlekens närvaro, överskrider jagets gränser för att slutligen falla in i ett stilla, tidlöst, jublande nu. Och där någonstans strålar dessa tre poeter, Kellgren, Lyberg och Alfons, samman i ett skimrande prisma av för länge sedan glömda gudars närvaro. För kärleken är som en diamant vars fasetter reflekterar ljuset på många olika sätt.
