Poesins tröstande ord i pandemin
Postat den 16 december 2020 Ι Av Per Winjestam
Behovet av tröst under pandemin kan inte underskattas. Lidandet är stort. Det är då vi kan söka oss till de sköna konsterna för att få stöd och hopp. Redan under antiken ansågs poesin vara den vackraste och högsta konstformen av alla, den konstform som kanske stod det gudomliga närmast – poeten med örat mot gudavärlden som i klarsyn kunde möta livets alla delar. Jag föreställer mig att det var och är så här:
Poeterna är människor som överlämnar sig själva till de ord som leder in i det ordlösa. In till den tystnad som öppnar sig likt ett bomullsmjukt snöfall under en ensam lykta vid vägens slut, alldeles innan den stora skogen tar vid. Därefter är de redo för en lång och mödosam resa ner och in i jorden, till det fruktade dödsriket Hades. På stranden till den svarta floden Styx väntar färjkarlen Charon med bortvänt, ansiktslöst huvud intill sin långsmala båt. Oroligt, fram och tillbaka på stranden, springer den trehövdade helveteshunden Kerberos med gapande käftar och stumma skall. Plötsligt gör Charon ett tecknen och poeterna vet att nu …
Färden fortsätter över floden och vidare ännu längre in i mörkret.
På Styx andra strand väntar vidsträckta melankoliska ängar med små genomskinliga blommor som skimrar likt sjunkande mareld i ett bottenlöst hav under höstens kallaste natt. Någonstans bland dessa blommor går det att finna det tomma, svarta skalet av en vilsegången fullmåne som förlorat allt, sitt strålande silver och hela sin gudomliga kraft.
Över fälten färdas de sedan vidare in i ett framväxande skugglandskap med kokande varmvattenkällor och floder med eldröd, trögflytande lava. Överallt svävar en dimma av giftiga ångor. Där finns också en hel värld av rastlösa själar med diffusa, konturlösa gestalter som hasar sig fram och sträcker sig efter brinnande facklor. Facklor som om och om igen släcks av kalla, hastigt förbiilande vindar. Till slut, efter stora vedermödor, kanske någon lyckas få fatt i en gnista av liv, en glimt av hopp eller återskenet av en för länge sedan slocknad underjordisk stjärna.
Därefter uppstigningen med den långa vandringen tillbaka hem och sedan långsamt in i ljuset igen.
En återvändare har skrivit, jag minns inte hans namn men orden har stannat kvar: ”I mörkret ett lysande mörker som ljuset inte fattar.”
Poeten Claes Andersson har också varit där och uttrycker följande i diktsamlingen Under (1984):
”Förtvivlan är ett alltför stort ord, men jag vet inte … Ty sorgen är
obotlig, den går aldrig över
Därav dess styrka, dess bördighet
för det som ännu inte förstörts inne i oss
Den som inte har sorgen har intet
Den som inte har sorgen kan ta sig till
med vad som helst! Med vem som helst!
Den som inte har sorgen har aldrig förlorat
någonting, aldrig ägt någonting
smärtan och försoningen finns inte hos den
som aldrig haft sorgen Och dikten
växer bara ur sorgen, ur den sorg som beretts ett rum i glädjens hjuls nav
och där klarnat till blick och förståelse ”
Pandemin må sätta allt ur spel. Men det finns hopp. Och glöm inte bort att inuti det kalla decemberregnet sjunger fåglarna. Lyssna stilla och länge, det går att höra dem. Deras små vibrerande hjärtan har en obeskrivbar räckvidd och de sjunger alltid för den kommande våren och sommaren. Oförtrutet. Så sluta aldrig lyssna. Sluta aldrig se. Skönheten är alltid runt hörnet och närmare än vi tror.
